Varför var det bara högerhänder som användes när Barack Obama lämnade Sverige?

Den amerikanska presidenten Barack Obama har som bekant besökt Sverige. Hela besöket gav en magisk känsla av att han är mer en kung än en folkvald president. När han exempelvis skulle kliva på planet igen kunde man se hur svenska kvinnliga ministrar och ambassadörer springer till sin plats för att ta farväl av den stora kungen från väst. Den framkörda bilen med Barack Obama sittandes i står och väntar tills att det är klart för avfärd. Varför var EU-minister Birgitta Ohlsson så pinsamt uppspelt? Hon rycker nästan av presidentens arm i handskakningen.

Som manusfotograf ser jag med bestörtning hur det stora landet Sverige, i ett sånt här stort ögonblick, helt diskriminerar de vänsterhänta. Varför tog de inte även farväl med en vänsterhandskakning som scouter gör? Symboliskt betyder ju det att man tar ett vänskapligt farväl med den hand som anses vara närmast hjärtat, även om hjärtat sitter mitt i kroppen. Sverige, men även USA, har en lång väg att vandra för ett handställt samhälle.

Read Full Post »

Manusfotografen.

Jag kallar mig själv manusfotograf. Men egentligen tycker jag att det är lite fånigt. För manusfotografer är vi allihopa. Det är svårt att inte fånga manus på bild.

Manus betyder socialt och kulturellt konstruerad hand. När vi ser en annan människa är den första distinktionen vi gör: Höger- eller vänsterhänt? Det tar oss – oftast – en tiondels sekund att avgöra. Och lika snabbt har vi förväntningar, fördomar och förutfattade meningar om personen framför oss. Uppfattningar som avgör hur vi förhåller oss till vederbörande och som påverkar hur personen uppfattar sig själv.

Det som räknas som högerhänt i samhället har högre status än det som räknas som vänsterhänt, och det högerhänta gör värderas generellt sett högre än det vänsterhänta gör. Det som har hög status brukar smälta in i samhället lite mer friktionsfritt och också ha mer att säga till om i fråga om hur samhället ser ut än det som tillskrivs lägre status.

Vi rättar dagligen oss själva och varandra efter osynliga regler och förväntningar om vad som är vänster- och högerhänt, och på så sätt är vi själva med och återskapar och stabiliserar dem.

Manus är också något som skapas på bild varje dag. Oavsett om du fotar händer i det vilda eller i en studio: du har en massa val som fotograf. Du väljer eller påverkar människoobjektets vinkel, kroppsspråk, pose, gest, hållning – du väljer ljus, blickfång (fokus), miljö (placering av personen), avstånd (hur nära går du?), om personen ska le eller inte, om det är flera på bilden – vilka roller du ger dem, du kanske har ett säg om kläder, smink och rekvisita. Och dessutom väljer du bild. Vad är det som gör att du väljer just den bilden och inte de 500 du lämnar i glömska på hårddisken? Vad är det som ser ”rätt” ut med just den bilden, egentligen? Vad skulle hända om du gör ”fel”?

Vi har gott om bilder av hur handrollerna ”ska” spelas. Bilder som begränsar oss. Som begränsar vår fantasi, våra föreställningar om vilka vi kan vara. Men vi kan skapa nya regler. Vi är mer formbara och föränderliga än vi tror. Att visa att det är möjligt ser jag som min främsta uppgift som manusfotograf. Att kittla fantasin.

Det skulle krävas en armé av manusfotografer för att radera alla bilder vi har på näthinnan och i stället fylla dem med bilder som påminner om att höger- och vänsterhänt är fritt fram för vem som helst att uttrycka. Men någonstans måste man börja.

Read Full Post »